PTDE Etapp 2: The bigger they are, the harder they fall!

Kände mig stark på måndagen efter de första racen, men på tisdagen hände något. Kroppen började kännas lite öm och någonting lurade i halsen. På onsdagen blev det lite värre i både hals och kropp och träning uteblev hela veckan, vilket var riktigt tråkigt då jag hade en riktigt grym motivation. Torsdagen hade kommit och det var dags för Etapp 2 som var 40km lång. Halsen kändes lite sträv och kroppen fortfarande inte 100%, men jag tänkte att när jag väl börjar köra så kommer det kanske gå fint ändå. Vid uppvärmningen kände jag att jag svettades onormalt precis som man kan göra vid feber när man ligger i sängen. När loppet väl drog igång blev det högt tempo direkt och jag är väl inte helt oskyldig till det. Karl kunde dra ifrån tidigt och därefter följde Lennart och Rigge. Jimmy höll på att ta in på mig och till slut låg han jämsides med mig. Det kändes fruktansvärt obehagligt i bröstet vid högre intensitet, men jag antog att jag ändå kunde få en hyfsad tid om jag lugnade mig lite. Runt ca. 13km in på loppet hände det. Programmet kraschade! Då var det bara att börja om.

Enkel matematik:
Obehaglig känsla i bröstet (sjukdom) + dålig motivation när man får börja om + 13km extra = Dålig tid

När jag upplevde att det kändes farligt att ta i så mycket som jag gjorde i början av loppet, blev det naturligt att jag inte vågade chansa vid omstarten. Med facit i hand hade jag tjänat på att stanna hemma eller att på plats bryta loppet, men jag tyckte ändå inte det kändes rätt att vara taktisk på det viset. Det är många timmar kvar att cykla och jag hoppas att jag på något mystiskt sätt kan ta igen den förlorade tiden, men det kommer inte att bli lätt när man ledde med 29 sekunder och nu ligger under med ca. 16 minuter i totalen. Man måste ändå tänka på att tekniska eller kroppsliga problem kan uppstå och att man får ta hela tävlingen med en nypa salt, då det handlar om gemenskap, träning och att ha roligt tillsammans. Vad är en tävling utan överraskningar?

Efter loppet mådde jag fysiskt och psykiskt skit, men nu är jag på bättringsvägen. Av med ledarkepsen och på med fokus mot toppen!