söndag 24 augusti 2014

Cykelvasan 2014

Morgonen
Jag gick upp vid kl. 05:55, taggad och redo att tävla. Jag hade sett fram emot att äta lite risgrynsgröt som jag tänkt att köpa på plats i Sälen, men det visade sig att fler cyklister hade haft samma tankar och hyllan stod tom i butiken. Det fick bli havregrynsgröt istället med lite mjölk och äppelmos. Jag öppnade ytterdörren till stugan, kallt och blött! Arm- och benvärmare fick åka på. Jag, Kristofer Ramåker, Joakim Ramåker och Robert "Obelix" Lundqvist rullade ner mot starten runt kl. 07:00. Det regnade och blev ännu kallare. Vi hamnade nästan sist i startled nummer 2. Tiden fram till att starten skulle gå gick fort och jag var riktigt sugen på att börja köra igång.

Tävlingen
Det tog lite tid tills vi kom fram till den första backen, jag kände mig stark började trycka på. Robert och Kristofer försvann bakom mig. Det kändes bra länge, men jag visste att jag låg strax över min bekvämlighetszon. Banan var fin, dock lite lerig på sina ställen och allt rullade på. Vid en kontroll ser man mötande cyklister lite längre bak och jag hejade på Kristofer och såg Robert strax därefter. De låg inte lång efter och Kristofer såg riktigt stark ut. När jag kom till Preem Hill Race försökte jag att det lugnt, men det gjorde ont av håll i sidan som jag försökt härda ut så gott det gick. Den vägrade släppa taget länge, men gav sig som tur efter ett tag. Sedan blev jag tröttare och tröttare och hittade en liten klunga som jag kunde glida med. Hastigheten var lite låg för min smak, men p.g.a. trötthet blev jag bekväm och valde att ligga kvar i gruppen. När det var ca 2 mil kvar anslöt sig Kristofer till min grupp och lät hur pigg och stark som helst samt fick mig faktiskt att tagga till lite igen. Han gick fram och drog lite grann, placerade sig väl medan jag hamnade lite längre bak. När vi närmade oss Mora blev det mycket aktivitet i gruppen och cyklister började söka placeringar. Jag hade tänkt att trycka på när vi närmade oss campingen, men hade svårt att komma förbi, då det var riktigt trångt. Jag såg Kristofer längre fram och försökte trycka på det sista för att han inte skulle distansera sig alldeles för mycket. Vid målrakan tog jag i allt jag kunde och lyckades bara spurta om en medtävlande.

I mål
Tung andning, hög puls och ont i kroppen. Så fort jag hostade, så gjorde det skit ont, men nu var allt över. Det visade sig att jag bara var 9 sekunder efter Kristofer. Jag hade hoppats på att vara den snabbaste Lidköping CK cyklisten samt att köra Cykelvasan under 3 timmar. Båda målsättningarna misslyckades och nu är det bara att sätta sig ned i en tänkarstol med en lakritspipa och analysera det förgångna för att förbättra framtiden.

Jag är taggad för att bli en bättre cyklist. Nu närmar sig klubbmästerskapen som kommer att bli riktigt tuffa och roliga. Jag satsar på en fin placering vad gäller linjeloppet, annars är det Pro Tour de Evalds som jag ställt in siktet på.

söndag 3 augusti 2014

Cykelvasan närmar sig

Nu är det mindre än två veckor kvar till Cykelvasan och att få svar på om jag klarar av min målsättning som innebär att komma i mål på under 3 timmar. Jag har tränat på hyfsat med lite blandade pass, dock så upplever jag alltid att jag tränat för lite. Det kanske jag på sätt och vis har för att få en bra placering, men jag tror att det räcker för att uppnå mitt personliga mål. Kommande veckan ska jag försöka att köra riktigt tuffa pass och sedan den sista veckan låta kroppen återhämta sig med lite försiktiga rullpass. Dagen innan ska jag även försöka få till några intervaller i Sälen innan läggdags.

För att bli lite taggad på passen, så har jag tagit hjälp av Strava som jag tycker i alla fall ökar min motivation en hel del. Idag tänkte jag skapa ett segment på en speciell runda som jag bestämt mig för att köra och som liknar Cykelvasans underlag och distans lite grann. Tanken var att idag köra sträckan och sedan skapa segmentet hemma utifrån den körda rundan, men det finns ett parti där jag brukar bli lite osäker och naturligtvis cyklade jag fel. Mest för att en katt distraherade mig. Det är väl bara att köra om sträckan en annan dag, men det hade varit trevligt att ändå fixat segmentet och haft en tid att utgå ifrån.

måndag 23 juni 2014

Tävlingshelg med Kinnekulle Cyclassic och Kinnekulleloppet, Del 2

Sedan var det dags för...

Kinnekulleloppet
Jag anlände tidigt till start för att få en bra uppvärmning inför tävlingen, vilket jag missade året innan och kunde då inte ens uthärda den första stigningen. Benen var lite sega från Kinnekulle Cyclassic dagen innan, men det fanns fler på startområdet som hade valt att genomföra en dubbel denna helg. Jag gjorde mig i ordning för uppvärmning och skickade iväg min familj som tog bilen upp till en bra publikplats. Jag satte mig på cykeln för att trampa igång benen och insåg att jag fortfarande hade mina vanliga vardagsskor på mig och hade glömt kvar cykelskorna i bagaget. "Helvete också!" Gott om tid förvandlades till stress och onödigt väntande på att min sambo skulle komma ner till Hällekis med bilen igen. Några få minuter kändes som en irriterande evighet, men jag hann i alla fall skrapa ihop ca 15 minuters effektiv och nödvändig uppvärmning. Laddad med en flaska sportdryck samt en gel och energibar i fickan väntade jag på startskottet.

Klungan rullade iväg och för er som inte känner till Kinnekulleloppet, så startar tävlingen i Hällekis vilket innebär att man måste ta sig an den första av sju stigningar uppför Nordsidan nästan omedelbart. Första gick riktigt bra och förvandlades till en utförsåkning på Sydsidan i över 70 km/h. Hittills gick det helt OK och jag hamnade långt fram i klungan mot mitten av andra stigningen, men när vi närmade oss slutet så började det göra rejält ont och jag föll igenom hela gruppen. Mot krönet var det bara jag och någon enstaka cyklist som samarbetade för att jaga ikapp andra cyklister som hade fått släppa klungan. Jag tänkte ge upp, då jag antog att vi låg sist i tävlingen. Jag hade ingen lust att plåga mig tillsammans med bara en annan cyklist. Men det visade sig att det var ett ganska stort gäng som hade fått släppa tätklungan som jag kunde haka på och då blev det genast lite mer intressant. Vi hittade ett lagom tempo i backarna, men utför och på de platta sektionerna gick det på gränsen till för fort för mig. Detta gjorde att jag hade mindre och mindre energi kvar varje gång vi kom till Nordsidan. Uppför näst sista stigningen hade jag öppnat min tröja lite för att kyla ned mig lite, vilket blev ett klantigt misstag. Precis vid krönet blev det en liten lucka, då jag tappade fokus genom att jag inte fick igen min tröja som hade åkt upp nästan helt och fångade upp luft som en sopsäck. Luckan blev större och till slut fick jag stängt den fladdrande tröjan. Luckan hade blivit för stor och jag orkade inte täppa igen den. Men det var inte bara jag som hade tappat. Vi blev en trio utför och i vänstersvängen mot Österplana låg jag längst fram och tog kurvan i en stabil och fin linje. Dock tappade cyklisten i mitten fästet och gled längst asfaltet. Otroligt nog lyckades cyklisten längst bak köra över stackaren som vurpade utan att själv ramla och hans reaktion och tjut påvisade att han drog på sig en hel del adrenalin. Vi körde i alla fall vidare då det stod en funktionär i svängen. Sista stigningen blev lugn och fin ända mot slutet där jag bestämde mig för att pressa ut allt som fanns kvar i kroppen. Med skakiga ben, kladdig gel på byxor och tröja var det äntligen över. Ingen mer nästan outhärdlig smärta för denna gång.

Nu är det Cykelvasan som ligger närmast och fokus kommer att ligga på långa MTB-pass på grusvägar och stigar. Förmodligen en hel del långa backar, då jag älskar backar. Även en del pass på landsvägscykeln, vilket verkar fungera bra när man skall köra en så pass lätt bana.

måndag 2 juni 2014

Tävlingshelg med Kinnekulle Cyclassic och Kinnekulleloppet, Del 1

Efter en tuff helg är det gott att koppla av lite. Märkte att kroppen blev lite nedsatt på onsdag och torsdag veckan efter tävlingarna, men nu känner jag mig som gott som återställd och laddad inför nya utmaningar.

Det hela började med...

Kinnekulle Cyclassic
Bara 15 minuter kvar till start och jag var inte ens ombytt. Jag letade upp en toalett, bytte om och nålade fast nummerlapparna. Lite småstressad cykade jag och Martin Forhaug bort till bilen för att lämna våra väskor. Jag drog direkt till starten med ca 5 minuters marginal med avsaknad av uppvärmning. Starten gick och jag var beredd på att det skulle bli ett högt tempo redan från början och det blev det en stund, men det var inga bekymmer att hänga med. Sedan hände något och klungan seglade som om det vore en helt vanlig söndagscykling några kilometer. När vi närmade oss Källby befarade jag att jag skulle få problem i Jerneklevsbacken genom att ligga helt felplacerad och placerade mig därför långt fram för att inte behöva sick sacka mig förbi andra cyklister som kunde få problem i backen.

Efter ca 5 mil i utförskörningen genom Kestad hände det som jag hoppades inte skulle hända som var en blandning av orutin, för mycket självsäkerhet och dålig form. Jag tappade klungan! Jag låg långt bak i en vänsterkurva och fick jobba mig förbi flera cyklister när gummibandseffekten inträffade. Jag fick dåligt med hjälp och när någon till slut bestämde sig för att gå om mig, var jag alldeles för ansträngt för att lägga mig på rulle. Jag svor högt! Riktigt högt! Om jag bara hade tagit i lite till, bara fem meter till! Om jag bara hade legat längre fram i klungan vid svängen! Om, om, bara en massa om! Men inget att göra något åt, bara att kämpa vidare och hämta in de resterande som hade gjort samma misstag som jag eller helt enkelt inte var starka nog att gå med. Vi blev i alla fall ett jag gäng på ca 5 cyklister som ökade och minskade i antal under resans gång. Vi samarbetade bra och tog oss i mål med mer erfarenhet och tävling i benen!

lördag 17 maj 2014

Skara GP, årets första tävling

Max, bromsa, kurva, max, vila, skakigt, max igen, skakigt, vila, kurva, max, DNF och jäkligt kul. Ungefär så kan jag väl summera Skara GP för min del.

Det var med nervositet som jag åkte mot Skara för att delta i deras Grand Prix. Jag hade hört kommentarer som "Tävlingen är som gjord för att vurpa!", "Stopp och igångdrag!" och "Trångt, smalt och se upp för att bli tacklad!". Dock så upptäckte jag snabbt att detta var blott dramatiseringar av ett jäkligt kul och intensivt lopp som inte passade mig alls, men gav mig mer erfarenhet och teknisk träning som jag aldrig kan få nog av.

I första delen av loppet trodde jag att jag skulle bli avhängd direkt och få åka själv tills jag blev varvad. Avhängd blev jag ganska snabbt, men som tur var fanns det fler längst banan som råkat ut för samma öde och var beredda för ett samarbete. Vi bildade först en trio som jagade en lite större grupp som tappat kontakten med klungan. Vi anslöt oss efter bara några varv och jag samt en Skövdecyklist turades om att ligga längst bak i sistaklungan. Det kändes för tungt och onödigt att pressa sig förbi för att ligga och dra då jag enbart hade sinkat de övriga i kurvorna tack vare min dåliga teknik. Däremot så hade de längst fram i klungan kunnat vara bättre på att släppa fram övriga i gruppen för att få alla att bidra och öka farten, men eftersom det fanns några i mitten som inte ville gå fram, blev det bara några få som kämpade ända in i det sista. Till slut efter ca 35 minuter hörde jag ett tutande bakom mig. Först tänkte jag att det bara var nån gammal idiot som avsiktligt kört in på banan för att visa sitt missnöje eller inte fattade att han var inne på ett tävlingsområde. Men när bilen närmade och jag hörde motorljudet insåg jag att det var ledarbilen och att vi var på väg att bli varvade, vilket innebar slutat för dagens prestation (eller vad man nu skall kalla det).

Otroligt kul hade jag hela dagen i Skara och detta kommer definitivt att bli en repris för nästa år. Dock kanske med en ny målsättning. Vi får se!




torsdag 3 april 2014

Att Fika eller inte Fika? Det är Cykelfrågan!

Som ledare för Grupp 1 vid Lidköpings CK´s Söndagscykling anser jag att vi måste skilja oss väl ifrån Grupp 2 (den lugna gruppen) för att skapa en nivå som bjuder in de som har tränat hela vintern och vill få många timmar i sadeln som leder till ökad fettförbränning samt uthålligheten. Själv älskar jag att trampa länge och det underlättar om det är några stycken som jag kan tjöta med i klungan. Jag har länge ansett att Söndagscyklingen blivit lite för ojämn och tappat fokus på distans, och dessutom lagt till med trenden "fika länge". Även om det är ett socialt pass, så vill man ju att passet faktiskt skall göra någon effekt och som det varit innan utan någon utsedd ledare har passen inte hållit den kvalitet som jag eftersträvar. Jag tror på minst ca 2-2,5 timmar innan man intar snabba kolhydrater i form av fika och att passet sedan totalt landar på mellan 4-5 timmar. Hade Söndagscyklingen varit helt upp till mig, hade vi skippat fika och intagit energi i olika former i sadeln efter ca 2 timmars cykling på ett 5 timmars pass. Nu är det som så att det inte är endast upp till mig hur upplägget av passet ska se ut utan vi är en förening där det finns ett intresse av att cykla länge och koppla av i mitten på ett trevligt café någonstans i Skaraborg, vilket jag också finner stor njutning med och dessutom skapar en bra gemenskap. Dock är det jag som planerar resan däremellan.

Seglar över slättlanskapet

Men för att koppla blogg-inlägget till titel, så har det skapats en del debatt på Facebook efter att jag publicerat fotot nedan med texten "Fika på Nordpolen i Vara efter ca 6-7 mils cykling. Vilket väder!" som togs av f.d. Lidköpings CK´s ordförande Björn Fredriksson som var på besök i Lidköping över helgen. I stora drag handlade det om olika åsikter kring "att fika" under ett cykelpass som sedan helt plötsligt handlade om en äldre Lidköpingscyklist som läxar upp en yngre Skaracyklist om en urgammal tradition som verkar vara gjutet i kolfiber (huggit i sten). Den äldre mannen menar att fika är en del av cykelkulturen och att ingen skall hävda något annat. Klicka här för att se diskussionen i sin helhet.

Fika på Nordpolen i Vara efter ca 6-7 mils cykling. Vilket väder!

Hursomhelst finns det enligt mig ingen sanning i varken det ena eller det andra, dock så verkar det enligt min erfarenhet som om motionären inom kategorin Cykel fikar ofta i förhållande till proffscyklister. Men vid båda fallen finns det säkerligen undantag. Jag minns när Fredrik Kessiakoff vurpade på Le Tour de France 2013, alltså förra året, och tvingades bryta. Skara CK bjöd in honom och cykelklubbarna i närheten på en lugn tur över Kinnekulle som avslutades med fika på Evalds MTB Garage i Lidköping och där frågade jag honom om proffsen fikar. Han svarade att han fikar mycket sällan och att det är under tillfällen som han är hemma och tar det lugnt eller kör något återhämtningspass som lite fika kan vara aktuellt. Även Alexander Wetterhall nämner i en intervju i P4 att det är vid återhämtningspass som han kan ha en liten fikastund. Lyssna på intervjun här som börjar 1:44:00 in i programmet.

Jag avlutar med orden, "Den cyklist som vill fika, får fika och ändå kalla sig cyklist. Den cyklist som ej vill fika, behöver inte fika och får även han/hon kalla sig för cyklist! Gäller alla åldrar"

torsdag 27 mars 2014

Minnesstund på cykel med inslag av kompisfika

Jag gick upp och tittade ut på det gråa kalla vädret helt osugen på att trampa genom det platta slättlandskapet vid namn Vara Kommun. Men nu när min sambo var ledig kände jag att jag måste ta tillfället i akt och få lite tuffare mil i benen. Jag hade även tänkt att hälsa på min vän Josef i Arentorp under färden.

Resan dit gick ganska fort som bara var dryga 40 km. Josef bjöd på lite kaffe och två utsökta förpackade microvågsugnsbakade bullar, lite kaffe igen och till sist två smörgåsar. Tanken var egentligen en liten snabbvisit, men vi (mest jag) satt nog och tjötade i 2,5 timmar.

Motvilligt att lämna denna mysiga tillvaro visste jag att det var dags att bege mig vidare på resan för att hinna hem till en middag med familjen Karlgren på det nyrenoverade Stadshotellet i Lidköping. Benen var stumma, men det släppte strax innan Vara och jag seglade genom staden och in på cykelvägen mot mitt gamla barndomshem i Emtunga. Sedan tog jag vägen förbi Önums Friskola mot Tråvad, där jag besökte min mormors grav och mindes tillbaka på denna underbara spanjorska och hennes klassiska uttryck som exempelvis när hon bjöd på underbara spanska måltider kunde säga, "Villa ha saff?", "Villa ha ott?" eller "Gongorrá!". Det sistnämnda ska betyda Vårgårda. Något jag också tydligt minns är att när hon och hennes man bilade ner till staden Almería i södra Spanien, tyckte hon alltid resan gick så fort och smidig. Kan bero på att hon inte körde och somnade efter 2 minuters körtid.

Saknaden är stor från oss alla kära mormor!


Jag sa till min sambo att hon också kommer att hinna cykla efter min runda. Sedan kommer jag hem efter att varit borta i ca 6 timmar, vilket gjorde att hon inte hann. Hon blev ganska irriterad. Det är nog bättre att hon tar sitt pass före mitt nästa gång.

onsdag 26 mars 2014

iCykel

Snart drar tävlingssäsongen 2014 igång. Vad gäller min form så vet jag inte egentligen hur den är, men jag tror att jag har hyfsat starka ben uppför. Dock tror jag att pulsen inte hänger med eftersom jag inte än har kört de riktigt hårda och nödvändiga passet som behövs samt att kontinuitet inte heller har varit en tydlig faktor. Ändock börjar det att ordna till sig ganska bra. Nu behöver jag lite tävling i benen och psyket, vilket säkerligen kommer få mig att tagga till lite extra. Jönköpings varvlopp ligger nära till hands och det är väl bara att anmäla sig antar jag. Tyvärr kommer jag i sådana fall inte att dyka upp med den senaste och riktigt snygga #LidköpingsCK kollektionen som förhoppningsvis kommer att levereras senast sista veckan i april.

Kanske behöver jag en ny cykel också för att tagga till och bli lite kvickare. Efter ett inlägg på Facebook där jag nämnde detta, fick jag bara en massa positiv respons. Här är två förslag. Vad tycker ni? Ska det bli Foil eller Addict? Jag lutar mest åt Addict, men ge gärna din röst i kommentarsfältet på Facebook.

Foil
Addict

Hur som helst älskar jag allt som har med cykel att göra och äntligen kan man koppla av till lite cykelsport på #Eurosport efter ett träningspass. Just nu sänds #VoltaCatalunya

iCykel