PTdE Etapp 3

Kroppen och psyket hade repat sig och jag kände mig taggad som fasiken. På måndagen körde jag lite lätt ute med Johan Odh och på tisdagen körde jag mitt obligatoriska kvällsspinning. Mina lårmuskler kändes ganska trötta och ansträngda, men jag kunde ändå trycka på rejält och uthärdade smärtan bra. Egentligen var det lite för hårt pass med tanke på att det var dagen innan Etapp 3, men jag är ute efter kvalitetspass på veckodagarna.

På onsdag var det dags att köra och jag var revengesugen. Banprofilen såg ut att passa mig och jag fokuserade på att cykla efter en bra tid och bonussekunder för att klättra. Det var jäkligt jobbigt under nästan hela loppet och gårdagens pass gjorde sig påmint i benen, men trots det lyckades jag få totalt näst bästa tid. Tyvärr inte bästa då det verkar som om Robert har paxat den och förmodligen inte kommer att lämna ifrån sig den utan en hård fight.

Från grupp 1, till grupp 4, till grupp 2. Inte konstigt att jag i "media" kallas för Jojon.

PTDE Etapp 2: The bigger they are, the harder they fall!

Kände mig stark på måndagen efter de första racen, men på tisdagen hände något. Kroppen började kännas lite öm och någonting lurade i halsen. På onsdagen blev det lite värre i både hals och kropp och träning uteblev hela veckan, vilket var riktigt tråkigt då jag hade en riktigt grym motivation. Torsdagen hade kommit och det var dags för Etapp 2 som var 40km lång. Halsen kändes lite sträv och kroppen fortfarande inte 100%, men jag tänkte att när jag väl börjar köra så kommer det kanske gå fint ändå. Vid uppvärmningen kände jag att jag svettades onormalt precis som man kan göra vid feber när man ligger i sängen. När loppet väl drog igång blev det högt tempo direkt och jag är väl inte helt oskyldig till det. Karl kunde dra ifrån tidigt och därefter följde Lennart och Rigge. Jimmy höll på att ta in på mig och till slut låg han jämsides med mig. Det kändes fruktansvärt obehagligt i bröstet vid högre intensitet, men jag antog att jag ändå kunde få en hyfsad tid om jag lugnade mig lite. Runt ca. 13km in på loppet hände det. Programmet kraschade! Då var det bara att börja om.

Enkel matematik:
Obehaglig känsla i bröstet (sjukdom) + dålig motivation när man får börja om + 13km extra = Dålig tid

När jag upplevde att det kändes farligt att ta i så mycket som jag gjorde i början av loppet, blev det naturligt att jag inte vågade chansa vid omstarten. Med facit i hand hade jag tjänat på att stanna hemma eller att på plats bryta loppet, men jag tyckte ändå inte det kändes rätt att vara taktisk på det viset. Det är många timmar kvar att cykla och jag hoppas att jag på något mystiskt sätt kan ta igen den förlorade tiden, men det kommer inte att bli lätt när man ledde med 29 sekunder och nu ligger under med ca. 16 minuter i totalen. Man måste ändå tänka på att tekniska eller kroppsliga problem kan uppstå och att man får ta hela tävlingen med en nypa salt, då det handlar om gemenskap, träning och att ha roligt tillsammans. Vad är en tävling utan överraskningar?

Efter loppet mådde jag fysiskt och psykiskt skit, men nu är jag på bättringsvägen. Av med ledarkepsen och på med fokus mot toppen!

Pro Tour De Evalds: Prologen och Etapp 1

Jag ankom kl.08.20 på söndagen den 11 november i Kvänum helt ovetande om hur min form var i jämförelse med alla andra dundercykler som strosade runt i bilhallen. Lite nervositet fanns i kroppen i väntan på information om hur dagen skulle se ut. Efter infon kopplade jag av med kopp oerhört starkt kaffe. Jag blev lite nödig, men vågade mig inte på "nr.2" för då hade jag nog ockuperat toaletten resten av dagen och missat båda mina starter. Jag tog beslutet att hålla mig och det gick fint. Efter ombytet väntade jag på att det var min tur att starta och ledig blev cykeln som Christian Sääv satt på, vilket var bra då han verkar ha sadeln i samma höjd som jag. Det enda som behövde bytas var pedalerna. Jag värmde upp på en bana som var 1 km lång. Lite kort för uppvärmning, men benen kändes bra.

Prologen: Jag var riktigt taggad när sekunderna räknades ned och var kvick i starten. Jag pressade på hårt och hade en hög intensitet länge och återhämtning fick jag i utför på banan. Bredvid mig gick Jimmy Evaldsson som snackade om mellantider och att jag såg ut att ha en bra tid på gång. När det var ca. 1,5 km kvar började jag ta i riktigt mycket och mot slutet kändes det nästan som om hjärtat skulle explodera. Väl i mål kändes det värt smärtan och jag tog ledningen. Det var fortfarande några startande kvar, så viss oro fanns det att någon kunde slå tiden. Jag granskade alla resterande deltagare och hur de låg till tidsmässigt och höll tummarna om att min tid skulle stå sig, vilket den gjorde. Första ledarkepsen var min.

PTDE Ledarkeps

Etapp 1: Jag var rädd att jag kanske hade tagit i för mycket på Prologen och nu skulle få en dålig placering. Starten gick fint och det var högt tempo redan från början. Jag, Robert och Tommy fick en lucka och försökte ligga på varandras rulle ett tag, sedan blev det en splittring med Robert som låg ca. 10 sekunder framför mig och Tommy med lika många sekunder bakom mig. Spurtpriset närmade sig och Robert utökade ledningen med några sekunder till. Han fick spurtprisets högsta poäng och jag som tvåa över markeringen fick resterande. Då hände det något märkligt. Jag bara flög förbi Robert och han tappade mer och mer. Först trodde jag att han hade tagit ut sig, men det visade sig sedan att hans sändare som sitter på cykeln hade förlorat kontakt med datorn. Samma sak hände Tommy. Det slutade med att jag kom först över mållinjen och även här fick den bästa tiden. Kändes dock inte riktigt bra då två stycken i min grupp fick tekniska problem. Jag tror nämligen att Robert hade utökat ledningen och tagit hem Etappen. Tommy hade också varit farlig mot slutet, vilket jag inte tvekar ett dugg på.

Etapp 1

Måste tillägga att jag blev riktigt paff över mina tider, men jag vet inte om det är jag som är i bra form eller om de andra har slarvat med träningen.

Årsfest 2012, en trevlig avslutning

Mycket har hänt eller inte hänt under 2012 i Lidköpings cykelklubb. Klubben fick en seg start som vi naturligtvis kommer att ändra på till nästa år, då fokus ligger på att rekrytera mer medlemmar och få ut våra klubbkläder tidigt på vägarna. Vi kommer att satsa på en nybörjargrupp på söndagar, men även en del på de som vill få bra tider under Vätternrundan eller placering på tävling. Nu ser vi framåt!

Vi hade först prisutdelning i klubblokalen...

...och drog sedan fram till restaurangen Bakgårn.

Monark Ergomedic 818E

Någonting som alla cyklister bör ha tillgång till är en just en sådan testcykel. De är stabila, har cykelkänsla och bra inställningsmöjligheter för sadel och styre. Problemet med de vi har i klubblokalen är att svett har fått "sadelstolparna" att rosta, vilket gör dem tröga att justera. Jag försöker att uthärda minst ett intensivt pass på ca. 60min i veckan, men det är verkligen en mental prövning när man tränar själv. Bra musik hjälper en del, dock inte hela vägen. I stort sett varje gång jag sitter på testcykeln kommer tankar om att korta av passet, men oftast håller jag stånd och vid hälften av passet kommer viljan tillbaka att slutföra vad jag startat. Det ger nog säkert en hel del att träna på en sån här så länge man håller kvar vid det tänkta programmet. Jag rekommenderar att ni är ett gäng som kör ihop och att du nämner det programmet. Då kan du inte avvika utan måste fullfölja annars får du säkert elaka kommentarer av dina kamrater och det vill man ju inte få. Kör hårt!