Tävlingshelg med Kinnekulle Cyclassic och Kinnekulleloppet, Del 2

Sedan var det dags för...

Kinnekulleloppet
Jag anlände tidigt till start för att få en bra uppvärmning inför tävlingen, vilket jag missade året innan och kunde då inte ens uthärda den första stigningen. Benen var lite sega från Kinnekulle Cyclassic dagen innan, men det fanns fler på startområdet som hade valt att genomföra en dubbel denna helg. Jag gjorde mig i ordning för uppvärmning och skickade iväg min familj som tog bilen upp till en bra publikplats. Jag satte mig på cykeln för att trampa igång benen och insåg att jag fortfarande hade mina vanliga vardagsskor på mig och hade glömt kvar cykelskorna i bagaget. "Helvete också!" Gott om tid förvandlades till stress och onödigt väntande på att min sambo skulle komma ner till Hällekis med bilen igen. Några få minuter kändes som en irriterande evighet, men jag hann i alla fall skrapa ihop ca 15 minuters effektiv och nödvändig uppvärmning. Laddad med en flaska sportdryck samt en gel och energibar i fickan väntade jag på startskottet.

Klungan rullade iväg och för er som inte känner till Kinnekulleloppet, så startar tävlingen i Hällekis vilket innebär att man måste ta sig an den första av sju stigningar uppför Nordsidan nästan omedelbart. Första gick riktigt bra och förvandlades till en utförsåkning på Sydsidan i över 70 km/h. Hittills gick det helt OK och jag hamnade långt fram i klungan mot mitten av andra stigningen, men när vi närmade oss slutet så började det göra rejält ont och jag föll igenom hela gruppen. Mot krönet var det bara jag och någon enstaka cyklist som samarbetade för att jaga ikapp andra cyklister som hade fått släppa klungan. Jag tänkte ge upp, då jag antog att vi låg sist i tävlingen. Jag hade ingen lust att plåga mig tillsammans med bara en annan cyklist. Men det visade sig att det var ett ganska stort gäng som hade fått släppa tätklungan som jag kunde haka på och då blev det genast lite mer intressant. Vi hittade ett lagom tempo i backarna, men utför och på de platta sektionerna gick det på gränsen till för fort för mig. Detta gjorde att jag hade mindre och mindre energi kvar varje gång vi kom till Nordsidan. Uppför näst sista stigningen hade jag öppnat min tröja lite för att kyla ned mig lite, vilket blev ett klantigt misstag. Precis vid krönet blev det en liten lucka, då jag tappade fokus genom att jag inte fick igen min tröja som hade åkt upp nästan helt och fångade upp luft som en sopsäck. Luckan blev större och till slut fick jag stängt den fladdrande tröjan. Luckan hade blivit för stor och jag orkade inte täppa igen den. Men det var inte bara jag som hade tappat. Vi blev en trio utför och i vänstersvängen mot Österplana låg jag längst fram och tog kurvan i en stabil och fin linje. Dock tappade cyklisten i mitten fästet och gled längst asfaltet. Otroligt nog lyckades cyklisten längst bak köra över stackaren som vurpade utan att själv ramla och hans reaktion och tjut påvisade att han drog på sig en hel del adrenalin. Vi körde i alla fall vidare då det stod en funktionär i svängen. Sista stigningen blev lugn och fin ända mot slutet där jag bestämde mig för att pressa ut allt som fanns kvar i kroppen. Med skakiga ben, kladdig gel på byxor och tröja var det äntligen över. Ingen mer nästan outhärdlig smärta för denna gång.

Nu är det Cykelvasan som ligger närmast och fokus kommer att ligga på långa MTB-pass på grusvägar och stigar. Förmodligen en hel del långa backar, då jag älskar backar. Även en del pass på landsvägscykeln, vilket verkar fungera bra när man skall köra en så pass lätt bana.

Tävlingshelg med Kinnekulle Cyclassic och Kinnekulleloppet, Del 1

Efter en tuff helg är det gott att koppla av lite. Märkte att kroppen blev lite nedsatt på onsdag och torsdag veckan efter tävlingarna, men nu känner jag mig som gott som återställd och laddad inför nya utmaningar.

Det hela började med...

Kinnekulle Cyclassic
Bara 15 minuter kvar till start och jag var inte ens ombytt. Jag letade upp en toalett, bytte om och nålade fast nummerlapparna. Lite småstressad cykade jag och Martin Forhaug bort till bilen för att lämna våra väskor. Jag drog direkt till starten med ca 5 minuters marginal med avsaknad av uppvärmning. Starten gick och jag var beredd på att det skulle bli ett högt tempo redan från början och det blev det en stund, men det var inga bekymmer att hänga med. Sedan hände något och klungan seglade som om det vore en helt vanlig söndagscykling några kilometer. När vi närmade oss Källby befarade jag att jag skulle få problem i Jerneklevsbacken genom att ligga helt felplacerad och placerade mig därför långt fram för att inte behöva sick sacka mig förbi andra cyklister som kunde få problem i backen.

Efter ca 5 mil i utförskörningen genom Kestad hände det som jag hoppades inte skulle hända som var en blandning av orutin, för mycket självsäkerhet och dålig form. Jag tappade klungan! Jag låg långt bak i en vänsterkurva och fick jobba mig förbi flera cyklister när gummibandseffekten inträffade. Jag fick dåligt med hjälp och när någon till slut bestämde sig för att gå om mig, var jag alldeles för ansträngt för att lägga mig på rulle. Jag svor högt! Riktigt högt! Om jag bara hade tagit i lite till, bara fem meter till! Om jag bara hade legat längre fram i klungan vid svängen! Om, om, bara en massa om! Men inget att göra något åt, bara att kämpa vidare och hämta in de resterande som hade gjort samma misstag som jag eller helt enkelt inte var starka nog att gå med. Vi blev i alla fall ett jag gäng på ca 5 cyklister som ökade och minskade i antal under resans gång. Vi samarbetade bra och tog oss i mål med mer erfarenhet och tävling i benen!